Sommaren 2010 lät som vuvuzelor och luktade nyklippt gräs. Var det såhär ett världsmästerskap i fotboll skulle kännas? Föga anade jag då.
Det är svårt att förklara för någon som vuxit upp med “den moderna fotbollen” och konstanta highlights i mobilen vad VM en gång var. Inte bara fotbollsmatcher. Ett helt tillstånd. En känsla svår att sätta ord på.
Sommarlov. Spontanfotboll iklädd en Argentina-tröja med Messi på ryggen. Eller att i affären fråga mamma om att få köpa nya fotbollskort till sitt Paninialbum. Kanske var VM bättre förr. Eller var det bara jag som var yngre och mindre cynisk?
Det första mästerskapsminnet jag kan gräva fram är VM 2010 i Sydafrika. Uppladdningen började egentligen redan på julafton året innan, när jag fick Adidas Jabulani i julklapp – den mytomspunna officiella matchbollen.
Jabulani betyder “fest” eller “firande” på zulu, ett av Sydafrikas största språk. Och en enda stor Jabulani, ja, det blev den efterföljande sommaren i det sydligaste hörnet av Afrika. Ljudet av vuvuzelan, den där läktartrumpeten med en oerhörd decibel, satte klang på hela ens sommar.
Stämningen blev inte direkt sämre av Shakiras Waka Waka och Wavin’ Flag av K’naan. Allting kändes mindre polerat och mer mänskligt. Nu är allting perfekt producerat, sponsorer överallt, VAR, mediatränade spelare, you name it.
Jag ska erkänna att jag inte minns särskilt mycket av själva matcherna. Som sexåring var jag mest upptagen med att efterlikna idolerna i trädgården, på det där slitna, blåa fotbollsmålet i plast.
Men mellan varven sprang jag in i vardagsrummet, där farsan satt framför tv:n, för att se om det hade blivit mål. Klart man får rysningar av att tänka tillbaka på det.
Finalen mellan Spanien och Nederländerna glömmer jag däremot aldrig. Andrés Iniestas avgörande mål i den 116:e minuten för La Roja är etsat på näthinnan. Jag minns målet in i det minsta av detaljer. Ändå har jag nog inte sett målet mer än ett par gånger i efterhand. Vill ju inte förvränga uppfattningen av målet, som jag hade där och då.
Nu finns allt direkt i mobilen på TikTok. Dagens kids missar inte ett mål, utan kan se det 50 gånger om, om så önskas. Behöver det vara något dåligt i sig? Absolut inte. Men matcherna, målen och finterna hinner knappast bli mytiska på samma sätt nu som då.
”VM var mer kaotiskt och just därför blev det vackert”
Samtidigt var fotbollen i sig inte nödvändigtvis bättre för 16 år sedan. Ljuger nostalgin för mig? Kanske är det inte fotbollen jag saknar. Kanske saknar jag bara den där svårdefinierade känslan. VM var mer kaotiskt och just därför blev det vackert.
En annan möjlig förklaring till min känsla kring VM är att fotboll i allmänhet var mer sällsynt förr. I dag ser vi fotboll varje dag, alla ligor streamas och det spelas rekordmånga matcher varje säsong. För egen del var ett världsmästerskap det enda tillfället då alla ens idoler och världens bästa fotbollsspelare samlades på ett och samma ställe.
Jag sitter inte bara och saknar gamla VM. Kanske var VM inte ens bättre förr. Men jag saknar tiden då en sommarkväll och en fotbollsmatch kändes som hela världen.
Reporter:
Oliwer Östlind