Friidrotten jagar relevans men springer ifrån sig själv
Idrottens nya favoritsyssla: Uppfinna häst och vagn och sälja in det som framtiden när bilen redan finns. Plojturneringar och låtsasdistanser kan bli fallet för idrotten.
När säsongens första Diamond League-tävling i friidrott avgjordes i Shanghai var det stjärnspäckade fält i många grenar. Kineserna hade kostat på och de nöjde sig bara med det bästa av det bästa. Rekordmaskinen Duplantis tog komfortabelt hem segern i herrarnas stavhopp men lyckades inte bjuda publiken på något nytt världsrekord. Kanske inte så konstigt med tanke på att utomhussäsongen bara är i sin linda och gissningsvis har Mondo planerat att toppa formen till EM i augusti och sätta ett nytt världsrekord på det enda mästerskapet han ännu inte gjort det på.
Kanske hade arrangörerna räknat med att så skulle vara fallet och därför backat upp programmet med en annan gren med hög rekordchans. Hittepådistansen 300 meter häck. En gren som vanligtvis hör hemma på Ungdoms-SM för pojkar och flickor 15 år.
Vad kommer härnäst? Byta ut längdhopps-plankan mot en hoppzon? Nej juste, det förslaget har ju World Athletics redan kommit med!
På senare år har i alla fall distansen 300 meter häck dykt upp på flera galor på seniornivå som ett komplement till orginaldistansen 400 meter häck. Stjärnor som Karsten Warholm, Allison Dos Santos och Rai Benjamin har matchats mot varandra för att slå nya rekord. För visst måste väl varje stor gala få sig ett rekord?
Arrangörerna är såklart medvetna om att det är sådant som skapar publicitet för tävlingen och sporten och att det i sin tur kan leda fler annonsörer och sponsorer. Visserligen stämmer detta och friidrotten kämpar, precis som många andra idrotter, för att öka sin relevans och få in mer pengar i sporten. Men vägen att gå kan inte vara att modifiera klassiska friidrottsgrenar och krångla till sporten med hoppzoner och nya distanser.
Friidrotten som ändå är den olympiska huvudidrotten måste få fortsätta vara klassisk och oföränderlig när det kommer till vilka grenar det tävlas i. Det finns såklart en anledning till varför grenar som höjdhopp utan ansats och spjutkastning sammanlagt inte längre är med på det Olympiska programmet.
Spjutkastning sammanlagt var en gren där man skulle kasta så långt som möjligt med vänster och höger hand tillsammans. Grenen ströks från mästerskapsprogrammet 1938.
Det är inte bara på 300 meter häck som ett rekord slagits de senaste åren. Även de oortodoxa distanserna 2000 m inomhus och 2 mile inomhus har fått sig nya rekordinnehavare under vintern 2026. Rekord som inte ens den mest hängivna friidrottsfanatiker bryr sig om eftersom det inte är några officiella mästerskapdistanser.
I oktober 2025 blev det också officiellt att det internationella friidrottsförbundet World athletics ingår ett samarbete med gymföretaget Technogym för att lansera den nya mästerskapet “Treadmill world championships”. Det nya formatet kommer att ha premiär under 2026 och tanken är att skapa ett enormt mästerskap där löpare världen över tävlar i att springa fem kilometer så snabbt som möjligt på ett löpband.
World Athletics tror såklart att denna typ av experiment är ett sätt att vara nyskapande och ta sporten in i framtiden men det är ingen vild gissning att tro att det kommer sluta på samma sätt som för Grand Slam Track förra året. I ett praktfiasko.
Grand Slam Track startades av den gamla sprintlegendaren Michael Johnson och var tänkt att bli en ny tävlingsserie med bara löpgrenar och stora prissummor till deltagarna. Pubikintresset var ljummet för att uttrycka det snällt och det tog inte lång tid innan hela projektet kollapsade för att pengarna tog slut.
Varje försök att modernisera sporten genom nyskapande format och distanser gör bara att man kommer längre bort från friidrottens kärna. Ska man växa sporten måste man omfamna det klassiska och tidlösa som friidrotten har och inte dribbla bort sig i tron om att allt behöver förändras för att bli bättre. Det är oftast tvärtom.
Även fotbollen handskas med liknande försök att ta sporten framåt genom nya turneringar som ingen verkar bry sig om. Under sommaren 2025 avgjordes den 21:a upplagan av klubblags VM i Miami, USA, detta år med utökat antal lag och första gången med ett riktigt gruppspel. I turneringen ställs vinnarlag från hela världen mot varandra för att kora det bästa klubblaget.
Formatet kan låta lockande, men problemet är bara att både spelare och supportrar värderar denna turnering längst ner av alla titlar man kan vinna. Flera storklubbar vilade sina stjärnspelare och startade inte matcherna med det bästa laget. Det säger ju en hel del om hur man ser på denna jippoturnering.
Fifa hade också stora problem att sälja TV-rättigheterna och få in sponsorer trots att man fixat in Lionel Messis Inter Miami som inte ens var kvalificerat för turneringen. Likt Grand Slam Track var det även här ett ljummet publikintresse och arrangörerna fick chocksänka priserna på vissa matcher för att locka dit folk. Allt är bara en show, ett jippo, för att sälja biljetter och rättigheter och tyvärr får sporten betala priset.
Det är samma för fotbollen som för friidrotten. Magin försvinner när betydelselösa turneringar trycks in i kalendern och folk med makt ska profitera på nyskapande format. Jag säger det igen: Allt behöver inte förändras för att det ska bli bättre. Annars sitter vi där om några år och ser Karsten Warholm slå ett världsrekord på 275 meter häck eller Armand Duplantis hoppa nytt världsrekord i stillastående stavhopp med ögonbindel.
Reporter:
William Nestor