Någon gick upp på vinden och plockade ner den gamla reliken. Drog av spindelnätet, torkade bort det värsta dammet och putsade med allrengöringsmedel. Den togs ner i den stora salens ljus och sattes på mitt på bordet. Vakna, fotbollsgubbar små. Sverige är i VM igen, och ja. Det är i USA.
Den officiella VM-låten: Leva för alltid av Thomas Stenström får stora skor att fylla. Bara det faktum att årets VM är i USA sätter käppar i hjulet. Händelserna -94 är, om än uttjatade, så pass legendariska och har en självklar bragdstatus i svensk populärkultur. Bara detta hade varit svårt för Thompa att besvara, men till råge finns det en theme song. En låt alla kan, även om man föddes långt efter den var relevant. Och kanske är det det som får Thomas Stenström att bli Thomas Snedsteg, för vad har hänt egentligen?
Musiken börjar med en känslomässig fiol, sedan en text om att “vi kommer aldrig att dö”. På sociala medier kommenterar någon att “Det låter som att vi redan är ute”. Och jag kan inte annat än hålla med. På omslaget ser han sur ut, lite besviken. Han står i sin Liam Gallagher-frilla samt skjorta och rock. Sverigetröjan är inte ens på, utan ligger slappt slängd över axeln. Hela känslan är lite trött, som att han försökt göra en VM-låt utan att göra det 100 procent. Detta förstärks av faktumet att låten är en återvunnen version av en av hans gamla låtar. Stenström framstår som ett bångstyrigt barn som tvingats ta detta jobbet mot sin vilja. Som om: ”Ja, jag kan väl göra VM-låten. Men jag kommer inte skriva något nytt. Och tröjan kommer jag inte ha på mig.”
Och jag fattar att man vill behålla sig själv som artist. Upprätthålla sin konstnärliga integritet och inte get lost in the VM-låt sauce. Men för helvete Thomas. Släpp sargen och kom in i matchen. Ska du göra VM-låten ett år som detta måste du faktiskt gå all out, för det finns folk som inte har varit så här peppade sedan Carl Bildt var statsminister. Dra på dig tishan, löp hela linan ut och bejaka att det finns folk som tycker att detta är kul. För allt annat hade varit att inte ta sitt jobb på allvar.
“VM! MÅL! FEST! CHIPS OCH ÖL!”
På andra sidan av ringen står Brandsta city släckers, som släppt låten All in för Sverige. Och är det några som har varit taggade på att göra en VM-låt så är det dem. Det hörs på mils avstånd. Nog för att den inte är officiell, men det finns potential för en Markoolio-Hellstrand-situation. Alltså att en inofficiell låt överskuggar den officiella. Och händer det, då är det marknadens osynliga hand som visar vad folk egentligen vill ha. Man vill ha en rövpanna till låt. Utan nyans eller andra känslor än “VM! MÅL! FEST! CHIPS OCH ÖL!”. Då Thomas, då finns det inte plats för din egen stil, dina gnälliga stråkar och ödesmättade Oasis-rader (Leva för alltid som i Live Forever? På riktigt, Stenis.).
Men City Släckers är nästan för självklara kandidater, gubbar födda omkring andra halvan av 60-talet. De var ju där när det hände och det blir som att de sjunger till sig själva. Jag tycker att VM-låten istället borde komma från något lite mer oväntat håll än A) Stor svensk artist eller B) gubbar som hade sålt sina njurar för uppgiften. Nästa gång behöver vi något nytt och fräscht. Inte lika tvunget som Thomas eller City Släckers. EM-låten 2028 borde göras av The Mamas.
Krönikör:
Pontus Ohlson