Proffsiga protesflipper
När Christian Holmsten köpte sina tre första flipperspel hade han inte berättat det för frun. Några år senare hade han 154 maskiner, och SM anordnades i hans lokaler. Idag tillbringar han många timmar åt att underhålla och bygga om de gamla maskinerna.
Christian Holmsten står med huvudet i ett flipperspel. Han har en kulspetspenna i handen, med vilken han pekar, pushar och petar på olika sensorer. Att äga flipperspel innebär också att laga dem.
– Du, kolla här, säger han. Det sitter sensorer överallt, och det krånglar. Block ett fungerar, block två fungerar, block tre fungerar, men fyra… Nej.
Klockan är fyra, och ett band mellanchefer har just anlänt till spelhallen Redstone i Majorna.
– När jag var ung, i början på 80-talet, var de som spelade flipper den mopedburna ungdomen. Killarna med fjunmustasch och jeansjackor med tuschmålade AC/DC-loggor på, säger Christian nedifrån lådan.
Ikväll står över sjuttio flipperspel utställda i spelhallen, men allt som allt äger Christian Holmsten 126 maskiner. Till ytan motsvarar samlingen ungefär 115 kvadratmeter flipper, staplade på varandra är de nästan lika höga som Karlatornet.
– Men jag spelade egentligen aldrig flipper då, säger han och reser sig upp ur maskinen. Det var för svårt. Man stoppade in två kronor och så var kulorna borta direkt.
Trots sin uppväxt under det sena 70-talet hittade Christian inte till flipperspelen förrän efter millennieskiftet. Som marknadsansvarig på en reklambyrå hade han då blivit ombedd att ”fixa ett flipperspel så gubbarna har någonting att spela på förutom det här jävla Playstationet”, varpå han hyrde in spelet Elvira and the Party Monsters från 1989.
Efter att en kollega visat honom hur man spelar var han fast.
– När jag slutade där tänkte jag, “fan, jag måste köpa ett själv, och ha hemma”. Jag skulle ju just köpa hus med frun, så jag letade upp ett flipperspel som jag hade kunnat ha i källaren.
Utkonkurrerade och utbytta av pokerautomater befann sig flipperspelen i något av en mörk epok under det tidiga 2000-talet. Utställarna som tidigare hyrt ut sina maskiner till krogar och pizzerior tvingades sälja av dem, och flipperspelen flyttades från offentligheten till lador, lager och soptippar.
– Vissa av dem skrotades, andra kunde man köpa för hundralappar. När vi gjorde oss redo för att flytta in i huset smet jag faktiskt iväg från en familjeträff i Skåne och köpte ytterligare två maskiner, innan jag ens hade berättat för min fru om den första. Så plötsligt hade jag tre spel, men inget hus.
Christian Holmsten var inte den enda som köpte egna flipperspel runt 2000-talet. Generationen som vuxit upp med flipper befann sig nu i 30- och 40-års åldern, och med anledning av de låga priserna såldes gamla spel till hem runt om i Sverige.
– Och i denna vevan började nytillverkning av delar komma igång. Plötsligt kunde du köpa nya spelplaner till gamla maskiner, nya plast-set och nya glas. Kollar vi här inne ser några av mina äldre maskiner sprillans nya ut.
Trots att spelen bygger på stora licenser som Kiss, Indiana Jones och Harlem Globetrotters har flipperkulturen i praktiken blivit lite av en DIY-rörelse. Christian, med sin bakgrund i reklambranschen, har själv arbetat grafiskt för att reproducera en gammal spelplan.
– Jag skaffade ett spel från 50-talet där hela bakglaset var trasigt. Men så hade jag en kompis som hade ett sådant spel, så jag ringde upp honom och scannade in hela grafiken. Sedan gick jag in i Illustrator och ritade av den. 400 timmars arbete och 40 000 streck, säger han och skrattar. Jättekul.
Hur fungerar det med licenserna?
– Det beror ju på. Ska du bara ha spelet för eget bruk så behöver du ingen licens, men ska du producera och sälja delar så behöver du det. Och då borde man ju kolla med bolaget som har tillverkat den, eller med licensägarna om bolaget inte finns kvar.
Han pekar mot ett gammalt Harlem-Globetrotters spel från 1979.
– Där har jag köpt en ny spelplan, från en egen tillverkare. Förmodligen finns den ursprungliga tillverkaren inte kvar längre, och då måste fansen ha frågat de som äger licensen till Harlem Globetrotters idag.
Således är spelhallen full av Frankenstein-flipperspel, ibland med skelett från 70-talet och glasrutor från 2020, gamla spakar och nya knappar. Det är en ständig renovering av de gamla spelen som styrs av entusiaster som skannar in och ritar om grafiker, vilka de med eller utan licens delar med andra entusiaster.
Samma DIY-filosofi präglar hur sporten utövas och turneras. Christian berättar:
– När jag skilde mig hade jag 18 spel. Då behövde jag en riktig lokal, så jag skaffade ett ställe med rivningskontrakt. Snart hade jag min första tävling där, dit 54 pers kom. Och många av dem som kom ville sälja mig sina egna spel. Så på tre år gick jag från 18 till 154 spel.
– Och plötsligt kördes Sverigemästerskapet hemma hos mig, 2009. Närmare 300 pers kom till min lokal för att spela SM.
Idag försörjer sig Christian enbart på sina spel, vilka flyttat från källare, till vardagsrum, till en lokal i Borås och slutligen spelhallen Redstone vid Sockerbruket. Verksamheten styrs idag av Christian, David Dahl-Hansson och Karyn Kieser, där det anordnas veckovisa tävlingar för flipperentusiaster i Göteborg.
– Man ska ju skaffa sig ett jobb med någonting man tycker om. Då behöver man aldrig mer jobba i hela sitt liv, säger dom. Ja, det är ju sant. Fast idag har varit en ganska jobbig dag, säger han, och nickar mot den öppna maskinen.
Reporter:
Love Wickelgren Svensby