På helgerna är det kalas och discobowling som gäller. Men under veckorna intas Majorna Bowling av entusiasterna som hellre bowlar här än någon annanstans. PUB har besökt Cityligan.
– Man kan ju vara SVT och säga att alla är bra, men jag tycker att det är roligast här, säger Emma Lindh.
Malin Andersson står bakom disken och halar upp öl på löpande band. Hon har jobbat på på bowlinghallen i 13 år.
– Vi har jävligt skön stämning här. Det är väldigt bra gäster och stammisar. Det blir som en stor familj liksom. Det är liksom ett gött häng. Alla lär känna alla, säger hon på piggt Karlskogamål.
När hon inte roddar ligan eller står i baren far hon som ett skott runt i lokalen. Trappan ner från Stigbergsliden går till hallens mittersta avdelning, med skohyllor och en bar. Rummet är inrett med mörkt trä, som påminner om hur man hade inrett en irländsk pub. Åt både vänster och höger ligger stora salar med bowlingbanor från vägg till vägg. Hade man suttit med förbundna ögon hade man haft svårt att skilja på besökare och personal. Snacket som fyller lokalen skiljer sig knappt mellan grupperna och fraser som “sätter du den bjuder jag på nästa” har ingen tydlig ägare. Stämningen är gemytlig.
– Många som kommer ner och är nya får vänner för livet. Det är liksom folk som har gift sig och skaffat barn som har träffats här nere, säger Malin och berättar att även hon träffade sin kille i hallen.
– Många som kommer ner och är nya får vänner för livet. Det är liksom folk som har gift sig och skaffat barn som har träffats här nere, säger Malin och berättar att även hon träffade sin kille i hallen.
Hon har jobbat på restaurang hela sitt liv. Efter att ha jobbat i en biljardhall i Göteborg fick hon tips av en som skulle sluta på bowlinghallen. Hon tog hennes plats och har jobbat där sedan dess. Något större intresse för sporten i sig skryter hon inte med.
–Jag är ingen sportare alls. Jag bowlar inte själv.
Malin förklarar att det handlar mer om att hålla koll på handikapp och att alla spelare är på rätt ställe än själva sporten i sig. I ligan ingår 23 grupper med åtta lag i varje. Totalt deltar ungefär 500 spelare per säsong. Detta leder till mycket administrativt arbete. Trots mängden spelare hinner man lära känna ganska många av dem, och det händer att man tar en AW ibland, säger hon.
Det är stammisarna som är det bästa med jobbet.
– Hade det bara varit helggästerna… Nej, då hade jag inte orkat med det. Då är det en annan stämning. Det är inget fel på dem så, men jag hade inte orkat med det varje dag.
Dagar som idag då-
– Då är det gött! Då är det roligt att jobba! Man kan liksom slänga lite käft, avbryter Malin entusiastiskt. Man kan slänga käft med helggästerna också, säger hon. Men inte på samma sätt.
– Dessa har man ju lärt känna genom åren.
I själva hallen är det desto mer livat. Ljuden som tidigare varit väldigt påtagliga blir här som en ytterligare inredning. Pratet, applåder och ett högljutt “JAAAA!!!” färglägger de vita väggarna i kulörta nyanser. Klotens dånande och käglornas slammer blir till en rytm som får rummet att pulsera asymmetriskt. Doften av öl ligger tät.
Simon Ask och Pauline Muñoz Olsö tävlar tillsammans. De spelar ikväll en så kallad spökmatch, alltså mot ett redan satt resultat som ett annat lag spelat vid ett annat tillfälle. Men hur det gick för det laget vet inte Simon och Pauline förrän matchen är slut.
– Detta är tredje ligasäsongen ihop, säger Simon.
Står man vid deras bord blandas 90-tals rocken och det ständiga sorlet med ljudet av en bebis. Dottern Carla får hänga med ner i hallen. Medan föräldrarna kastar klot blir hon omhändertagen av Paulines mamma Astrid Lagercrantz och kompisen Nova Norell.
Vilken roll har bowlingen i er relation?
– Det är väl det att vi gör något som är lite roligt för vår egen del. Nu har vi nyligen fått barn och då blir bowlingen lite mer att rodda. Så det blir mer av en stressfaktor. Men det är fortfarande kul! säger Simon.
Pauline berättar att hon och Simon till en början har varit danspartners. Tillsammans dansar lindy hop på hög nivå.
–Det är ju det som är vår maingrej. Våra kompisar som dansar ihop med oss skrattar åt bowlingen. Så detta är lite mer vårt plojintresse medan dansen är vårt riktiga fritidsintresse.
–Vi brukar skämta om att Simon har en ny hobby varje dag, säger parets kompis Nova.
Den senaste hobbyn är Muay Thai och har resulterat i en knäskada. Under spelets gång haltar han sig fram mellan bordet och banan. Pauline fortsätter:
– Bowlingen är väldigt lustfylld, det är som att gå på krogen fast man gör något under tiden. Och det är ett sådant otroligt community.
Hon beskriver sammanhanget som opretentiöst och bullrigt.
– Vem som helst är välkommen och alla pratar med alla. Det är ingen som skulle titta snett eller ha något emot att man går rakt in i ett samtal. Jag tror att det är så i hela Cityligan.
Turen går över och Simon har haltandes bytt plats med Pauline. Till hallen har han kommit med en krycka som står lutad mot bordet. I vanliga fall brukar han göra ett slags häftigt utfall som ger klotet en ökad fart, men när knät inte fungerar måste han stå still.
– Jag är lite förvånad över hur bra det går. Det går inte bra, men jag trodde att det skulle gå mycket sämre. Men detta är ju en jävligt dålig serie faktiskt, säger Simon och skrattar.
Han förklarar att man brukar ligga omkring 200 poäng, om det går bra. 180 är godtagbart. Men nu har han legat under varje gång.
– Hela min spelstil är annorlunda på grund av att jag måste stå stilla. När man har fart kan man räkna med andra grejer, bara kraften gör att du strikar lättare. Så det är väldigt annorlunda.
Helt plötsligt är det någon som skriker hest.
– DU KAN JU INTE STÅ DÄR OCH FOTA NÄR JAG SKA KASTA!
Denna någon är Disa Clementsson. Hon och Emma Lindh tävlar tillsammans i laget Rock ‘n’ Röll, och resultatet är viktigt. En stund senare har hon lugnat ner sig lite.
Hur viktig var den vinsten?
– Ganska viktig. Inte för att vi var nära att gå vidare, utan för att-
– För att vi inte skulle komma sist, fyller Emma i.
– Och nu var det folk vi verkligen ville vinna mot. Det råkar vara de jag känt längst i mitt liv och de jag älskar mest. Och de har försökt psyka ut oss hela veckan. Detta var liksom personligt.
När PUB besöker Majorna Bowling börjar Cityligan gå mot sitt slut. Under veckan spelas de sista matcherna.
– Vi har fått 7 – 0 tre gånger i rad. Vi började skitdåligt och så slutar vi skitbra, säger Emma.
Emma och Disa känner varandra från att ha jobbat tillsammans på Shangri–La.
– Jag tror att oavsett vart man jobbar i Göteborg så finns det alltid någon som bowlar. Detta är den största hallen i Sverige och Cityligan är Nordens största korpliga i bowling. Så detta är socialt, liksom. Man kommer hit för att umgås, man dricker bärs, det är perfekt, tycker Disa.
Trots det är själva sporten fortfarande “asviktig”.
– Eller ja, det beror på vem man är. Emma har ju…
Disa harklar sig.
–Jag har typ högst handikapp i hela ligan, vilket betyder att jag är typ sämst. Vilket är jättekul, säger Emma.
–Man är olika. Det är det som är så kul. Jag försöker ändå, säger Disa och berättar att hon brukar vara nere i hallen och träna.
– För mig är sporten viktig och jag har bara blivit sämre och sämre det senaste året.
Varför det?
– Jag vetefan? You tell me!
Mellan kasten står spelarna och putsar på kloten med en mikrofibertrasa. Detta är för att torka bort den olja som täcker delar av banorna, och ger olika friktion på olika ställen. Detta får klotet att först glida för att sedan börja rulla, och är något som skiljer olika bowlingtillfällen åt.
– På fredagar och lördagar när det är discobowling går det inte att spela på banorna, om man spelar på riktigt. De är helt sönderkörda, oljan är uppåt väggarna. Eller så har de inte brytt sig om att olja banorna över huvud taget. För de som spelar då bryr sig inte om det, säger Simon.
Till en början var oljan till för att skydda underlaget. Men nu är det en aspekt i spelet som duktiga bowlare behöver ta i beaktning. Sporten som den ser ut idag populariserades i USA under mitten av 1800-talet, och kom till Sverige i början av 1900–talet. Från början restes de nedslagna käglorna manuellt, för att sedan omkring mitten av seklet bytas ut mot maskiner. Sedan en tid tillbaka har mer kostnadseffektiva bowlingmaskiner kommit ut på marknaden. Till skillnad från de traditionella freefall-maskinerna som används på Majorna Bowling har dessa käglor som ställer sig upp med hjälp vajrar som sitter fast i käglorna. Fördelen som marknadsförs är att hallens ägare betalar lägre kostnader för reparation, underhåll och personalkostnader. En medarbetare som PUB talar med uppskattar att Majorna Bowling kan lägga över 200 000 kronor om året endast i service på maskinerna.
– Det är helt sjukt ju. De sitter ju fast! BRA EMMA! JADÅ! Nej men, de agerar ju inte som man är van vid. Men är man van vid att bowla här kommer det ju vara svårt att spela i vilken hall som helst, säger Disa och syftar på skillnader i olja mellan olika hallar.
– Vi har vår Cityligan-olja. Den är ganska enkel. Går man till en annan hall som har en annan olja och en annan upplysning kan det bli väldigt svårt. Men string pin suger ju.
För Emma är det viktigare med själva lokalen än maskinen hon spelar mot.
–Jag bryr mig inte så mycket, men jag tycker det är tråkigt att inte bowla här. Är man i Göteborg måste man det. Man kan ju vara SVT och säga att alla är bra, men jag tycker att det är roligast här. Det beror nog på att man känner folk här och det är mysigt.
– Cityligan är ju väldigt kul för det är mycket vänner och bekanta. Men bara att man kan komma ner alla dagar i veckan och gör något man tycker är kul är väldigt viktigt. Man har ju som en liten familj här nere och man lär känna alla. Vi är en liten hubb. Vi är en liten familj. Och det är verkligen alla typer av människor, säger Disa.
Reporter och fotograf:
Pontus Ohlson