Min familj brukade kalla fotboll för en pojksport. Inte alltid uttalat, men tillräckligt tydligt för att jag skulle förstå det ändå. Det låg i kommentarer och pikar om att tjejer egentligen inte tjänar något på sporten. Herrfotboll visades alltid på tv medan damfotboll knappt nämndes, i hur folk pratade om killars matcher som viktiga och tjejers matcher som gulliga eller oväsentliga.
Trots detta gick jag till träningen flera gånger i veckan ändå. Och det märkliga är att jag aldrig riktigt tänkte på orättvisan när jag var yngre. Man vänjer sig väl snabbt vid att tjejer får mindre. Sämre planer, mindre publik och uppståndelse, mindre pengar, mindre respekt. Det blir normalt efter ett tag. Det enda man tänker på är att spela.
Jag älskade intensiteten och rivaliteten i sporten, särskilt när vi mötte vårt grannlag Rågsved IF. Det fanns en nästan aggressiv känsla redan innan matchen började. Vissa möten utvecklades till rena maktkamper både på och utanför planen, blickarna innan avspark, eftersnacket och vem som lyckades tackla vem. Det var intensivt och på allvar utan att någon behövde förklara varför.
Därför har jag också tänkt mycket på den omtalande serien Heated Rivalry den senaste tiden. Inte nödvändigtvis bara på romantiken, utan på hur naturligt människor verkar förstå intensiteten i mäns sportvärld. Rivalitet, aggression, stolthet, besatthet. Allt detta ses som djupt och mänskligt när det handlar om två män inom sport. Folk förstår direkt varför sporten betyder allt för dem. Ingen ifrågasätter allvaret i deras passion.
Men kvinnor inom fotboll eller hockey får sällan existera på samma villkor.
Damidrott jämförs nästan alltid med mäns. Antingen anses den “inte lika snabb” eller “inte lika fysisk”, eller så förskjuts fokus helt från sporten till spelarnas kroppar, könsuttryck eller sexualitet. Kvinnliga fotbollsspelare får sällan bara vara spelare. De förväntas samtidigt representera något större.
Det syns också i hur kvinnors idrott behandlas offentligt. När USA:s herr- och damlandslag i ishockey uppmärksammades efter OS blev skillnaden i bemötande tydligt. Herrarnas prestationer fick större utrymme och framställdes som det naturliga huvudfokuset, medan kvinnornas närvaro fortfarande verkade behöva motiveras. Enligt en artikel i Aftonbladet skämtade Donald Trump sarkastiskt om att man “väl måste bjuda in kvinnorna också”, som om männen fortfarande är huvudnumret och kvinnorna bara ett tillägg till den “riktiga” sporten istället för sporten själv.
Det säger något om hur kvinnliga idrottare ofta ses redan från början. Inte bara i hur deras prestationer värderas, utan i vilka föreställningar som redan finns om dom.
Stereotypen kring kvinnliga fotbollsspelare bygger ofta på idén att tjejer inom sport är maskulina, aggressiva eller lesbiska. Som om kvinnor som tar plats fysiskt och konkurrerar automatiskt avviker från hur kvinnor “ska” vara. Medan herridrott förknippas med disciplin, styrka och status. När kvinnor visar samma driv blir det plötsligt något som ska analyseras. Är vi för aggressiva? För maskulina? Är de lesbiska?
Herrfotboll fortsätter att behandlas som framtid och ambition. Om en kille sa att han ville bli proffs blev han uppmuntrad medan när vi tjejer spelade fotboll så behandlades det oftare som något man förmodligen växer ifrån.
Och ändå fortsätter tjejer spela. Inte för att sporten alltid varit välkomnande, utan för att många av oss hittade något där som resten av samhället inte alltid riktigt gav oss. Ett sätt att ta plats utan att be om ursäkt för det.
För mig började det som fotboll. Känslan av att det kunde vara det viktigaste i världen, åtminstone för en stund. Men det handlade också om något större. Om vilka tjejer som får ta plats, vilka som får synas, och vilka som får tas på allvar både på och utanför planen.
Och det är inget som bara försvinner när man slutar spela.
Reporter:
Stephanie Bustos Vera