För människor som levt med missbruk, psykisk ohälsa, hemlöshet eller kriminalitet har Gatans Lag blivit mer än bara fotboll. I ett klubbhus i Härlanda samlas människor varje vecka för att träna, skratta och försöka hitta tillbaka till sig själva och till andra.
På övervåningen sitter spelarna samlade runt bordet innan kvällens träning. Någon lutar sig bakåt i stolen och driver med lagkamraten mitt emot. Någon annan fyller direkt på med nästa kommentar. När reportaget kommer på tal flyger skämten snabbt runt i rummet.
– Den enda gången man varit med i tv innan var ju på Efterlyst, säger någon.
Hela bordet brister ut i skratt. Kommentarerna fortsätter studsa mellan väggarna. Det känns inte som människor som nyligen lärt känna varandra, utan som gamla vänner.
Öppet hus har pågått sedan klockan fyra i Qviding FIF:s klubbhus i Härlanda. Nu börjar fler droppa in inför träningen som startar vid klockan sex. Inne på tränarkontoret står flak med Powerade, Coca-Cola och bubbelvatten staplade längs väggarna. På väggen hänger en inramad Aftonbladet-artikel med stora svarta bokstäver: GATANS LAG
Charlotte “Lotta” Widborg ursäktar sig snabbt för röran innan hon slår sig ner bakom skrivbordet. Utanför hörs spelarnas skratt och prat medan de väntar på att kvällens träning ska börja. I dag är Lotta tränare för Gatans Lag i Göteborg, men för bara några år sedan satt hon själv på behandlingshem efter att missbruket snabbt slagit sönder stora delar av livet.
– Jag hann rasera mycket på väldigt kort tid, säger hon.
Hon beskriver hur allting gick fort. Från ett vanligt liv med jobb och familj till ett liv där missbruket plötsligt tog över allt. När någon på behandlingshemmet berättade om Gatans lag kom tvekan direkt.
– Jag tänkte att jag var alldeles för gammal och liksom, vad ska jag bidra med?
Innan missbruket tyckte Lotta om löpning och gick till gymmet, men fotboll hade aldrig varit hennes grej. Därför kändes steget till Gatans Lag först långt bort. Fotboll var för henne något prestationsbaserat, men människorna runt henne beskrev något helt annat. Här handlade det inte om att prestera, utan om att få komma ut, röra på sig och hitta tillbaka till en gemenskap. Till slut gick hon ändå till en träning.
– Och sen dess har jag fastnat. Jag älskar det.
I dag är det Lotta som står vid sidlinjen och välkomnar nya spelare in i laget. Hon beskriver hur många som kommer hit länge känt sig utanför innan de vågat ta första steget.
Gatans lag är en idell förening för människor som lever eller har levt med missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet eller hemlöshet. Genom fotboll och gemenskap försöker föreningen skapa motivation, rutiner och stöd. Det enda kravet är att spelarna kommer nyktra och drogfria till träningarna.
– Många som kommer hit har isolerat sig länge. Man tappar tron på sig själv, säger Lotta.
Hon beskriver hur psykisk ohälsa och missbruk ofta driver människor längre och längre bort från andra människor.
– Här behöver man inte prestera för att få vara kvar. Folk vill att man ska komma hit ändå.
Lotta ställer ner fotbollsskorna på golvet inne på kontoret och böjer sig fram för att knyta dem medan kvällsträningen redan varit igång i tio minuter ute i vårsolen. Från planen hörs rop, skratt och bollar som studsar mot konstgräset. Tidigare under kvällen hade två spelare varit två av de första som fångat uppmärksamheten när frågan om intervjuer kommit upp.
Nu har de andra spelarna gått ut på planen och Bella Pedersen står kvar ensam i rummet. På frågan om hon vill sätta sig någon annanstans skakar hon lite försiktigt på huvudet. Blicken fastnar nere i golvet medan fingrarna drar längs ärmen på hoodien.
På väg ut mot planen passerar Lotta henne och lägger lugnt en hand på hennes rygg.
– Allt bra, Bella?
Bella nickar direkt.
– Ja.
Något förändras nästan direkt efter det. Axlarna sjunker ner och rösten blir säkrare.
Bella har spelat i Gatans Lag i fyra år. Hon lever med psykisk ohälsa och berättar att hon först var rädd att känna sig felplacerad i laget eftersom många av spelarna hade erfarenhet av missbruk. Hon tänkte att hon först inte skulle passa in här men den känslan försvann snabbt, beskriver hon.
– Ingen dömer någon här.
Hon beskriver laget som en plats som förändrar hennes humör nästan direkt.
– Jag kan må jättedåligt innan jag kommer hit. Men så fort man kommer hit så blir det lättare.
2023 representerade Bella Gatans Lag i Homeless World Cup i USA. Trots att hon skadade sig tidigt under turneringen beskriver hon resan som en av de viktigaste upplevelserna i livet.
– Jag växte jättemycket i mig själv där.
När Bella går ut mot planen står Petra Vedblad kvar vid klubbhuset och väntar ivrigt på sin tur att intervjuas. Hon hittade till Gatans Lag genom en broschyr på ett kvinnoboende där hon bodde efter att ha blivit hemlös. Fotboll hade hon spelat mycket som yngre, och när hon såg informationen om laget väcktes något välbekant mitt i allt kaos. Men första gången hon skulle ta sig till träningen var hon nära att vända hem flera gånger.
– Jag hade sån ångest att jag tänkte “nej, nej, nej jag skiter i det här”.
Bussresan gick genom gamla kvarter, gamla pubar och gamla vanor. Då hade hon bara varit nykter i några månader. Men när hon väl kom fram möttes hon direkt av människor som fick henne att känna sig välkommen.
– Det kändes som att folk faktiskt ville att jag skulle vara där.
Nu har Petra varit nykter i sju månader och har precis fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Hon beskriver hur laget gett henne rutiner och ansvar.
– Här är det andra människor som faktiskt förlitar sig på att jag ska komma.
Utanför klubbhuset har träningen dragit igång på riktigt. Bollen går snabbt mellan spelarna och kommunikationen är konstant.
– BRA BELLA!
Lotta ropar från planen medan hon möter spelarna med high fives när de springer förbi. Tempot skruvas snabbt upp när matchspelet börjar. Någon skriker efter boll, någon annan skrattar åt en missad passning.
Thomas, som bara några minuter tidigare fått gå av planen med näsblod, är tillbaka igen. Han får bollen utanför straffområdet och trycker iväg ett hårt skott som borrar sig upp i nätet.
– SIIUUUU!
Han springer över planen med armarna utsträckta i en målgest medan resten av laget skriker efter honom.
– Grym är du Thomas!
– Mycket bra!
Vid sidan av planen står Niclas Jörgensen, Lottas sambo som också är tränare i laget.
– Självförtroendet är viktigt! säger han.
Det märks snabbt att det här handlar om något större än bara fotboll. En bit bort tacklar Hamza lagkamraten Ali i en närkamp. Sekunden senare står båda och skrattar medan de kramar om varandra, ingen verkar särskilt upptagen av resultatet.
Kvällssolen ligger fortfarande kvar över planen medan matchspelet fortsätter. Spelarna byter av varandra när benen börjar bli tunga, tar några klunkar vatten vid sidlinjen och hoppar sedan in igen som om ingen riktigt vill att träningen ska ta slut.
– EN TILL DÅ!
– BRA JOBBAT!
Ropen studsar mellan klubbhuset och konstgräset samtidigt som bollen går snabbt mellan spelarna. Lotta står kvar vid målet och följer spelet. För några år sedan kom hon hit från behandlingshemmet och trodde inte ens att hon hörde hemma här. Nu är hon en av anledningarna till att andra vågar komma tillbaka nästa vecka.
– Det är väldigt tillåtande här. Vi har olika förutsättningar och olika bakgrunder, men också mycket gemensamt. Många av oss vet hur det känns att stå utanför samhället och vad det gör med en människa, säger Lotta Widborg.
Några minuter senare är Thomas tillbaka i spelet igen efter ett byte men innan han går ut på planen vill han att jag ska ta några bilder på honom ute på planen. De andra spelarna börjar direkt driva med honom från sidlinjen.
– Nu blir det Tinderprofil Thomas!
Skratten sprider sig snabbt över konstgrästet medan Thomas bara skakar på huvudet och ler. Kvällssolen börjar försvinna bakom klubbhuset men ingen verkar särskilt stressad att gå hem. Några står kvar och pratar vid sidlinjen medan andra fortfarande sparkar runt bollen.
Det som började med fotboll har för många här blivit något större än så. En plats där människor får känna sig välkomna, behövda och som en del av någonting igen.
Reporter:
Stephanie Bustos Vera