Denna sommar är det ett år sedan Göteborgs enda riktiga inomhusskejtpark blev ett datacenter. Ack, det var en sällsynt glädjedödande mening. Jag pratar om Bunkeberget, eller “Area 51” som det envist kallats av de som var med från början.
För den som aldrig dragits ner i en grotta varje lördagsmorgon för att skejta “gubbskejt” med farsan och hans gubbvänner, eller hamnat där av sannare, mer kamratliga skäl, var Bunkeberget ett 5000 kvadratmeter stort bergrum i Gamlestan, som i 27 år huserade skejtare när vädret inte höll.
Bunkeberget var, från öppningen 1998 till stängningen 2025, Europas största inomhusskejtpark. Det var en hall för tävlingar, en hall folk vallfärdade till, men viktigast av allt, i praktiken det enda stället att skejta i Göteborg under större delen av året.
Ett år senare har våra lokala skejtares diaspora ryckt kulturen ur staden. Små lokaler har dykt upp här och var – en 40 kvadratmeter stor hall i Högsbo, en privatägd pool i Sandarna – Men för att tillgodose Sveriges näst största stad har det definitivt inte varit nog.
Och även om jag själv inte skejtat på många år, förutom kanske på fyllan i tidigare nämnda Sandarnapool, vet jag att min tidigare sponsrade lillebror slutade skejta i fjol, och många av hans tidigare sponsrade vänner, delvis på grund av bristen på en inomhushall.
Och jag skyller på Göteborgs kommun.
Är skateboarding en sport, eller kultur? Det låter som en fånig fråga, för varje sport är väl en kultur, men det säger någonting om hur det behandlas.
Ställd ur en annan vinkel: är skejtare atleter, som utövar en genuin helkroppsaktivitet som tränar både ben och hjärta, samt förbättrar din motoriska förmåga, eller blott en samling löst folk?
Frågar du en skejtare så ser den sig förmodligen inte som en sportare. Detta har inte blivit mindre tydligt sedan skateboard blev en OS-gren, vilket förmodligen mött mer skepticism hos skejtare än folk utanför. Det är en aktivitet, givetvis, men de flesta hade snarare kallat det en livsstil. Ett community, kanske, ett uttryck.
Göteborgs stad betraktar generellt skejtare som vandaler.
Det är inte obegripligt varför. Samlas tjugo skejtare varje dag för att grinda kanten av ett granitblock blir skadan betydligt större, och betydligt svårare att reparera, än om en eller två graffiti-artister sprayat lite färg över den.
I samma veva har skateboarding alltid varit en uppkäftig, anti-etablissemangsport. Att skejtare skulle klä sig i luftiga funktionskläder är lika otänkbart som att fotbollsspelare skulle ha jeans – apropå det smått bisarra i tanken att se skejtare i uniform klädsel under de Olympiska spelen.
Men skateboarding är inget ordningsproblem. Det samlar människor. Trots att jag själv inte åkt på flera år minns jag communityt som ett av de mest öppna och välkomnande jag har träffat. För var man än befinner sig kommer skateboardcommunityt förmodligen att omfamna dig. Själv minns jag hur jag och mina brorsor gick till skejtparken i länder som USA eller Spanien, och innan vi visste det hade vi irrat iväg någonstans med nya vänner.
Och finns det någonstans där nyinflyttade rotar sig, är det just i skejtparken. Det är gratis, det är fullkomligt opretentiöst, och det är ett vattenhål för (rot)löst folk.
I Göteborg har skateboarding-communityt, med få undantag, varit en rätt underground rörelse. Bland de kommunala insatserna kan man räkna Skateland i Frölunda, som byggdes 1978 och blev Sveriges första skatepark, Välenrampen som stod i Välen naturreservat under 90-talet, och Actionparken, en utomhuspark som invigdes 2008. När det gäller inomhusparker som Bunkeberget har däremot i princip allt byggts och bedrivits av diverse eldsjälar. Och det är väl en del av charmen.
Mindre charmigt är det när kommunen aktivt arbetar emot sporten. Göteborgs Stad är en kommun som alltid tycks fjättra kultur innan den friar den. Så fort någonting blomstrar i periferin är kommunen snabb med att stoppa det, och detta blir kanske tydligast när det gäller skateboardingen. Ta den legendariska Hagapoolen som exempel, ett skatespot i en tömd fontän i Hagaparken dit folk reste från hela Sverige för att skejta.
2009 fylldes den med jord och blev en rabatt.
Blickar man söderut blir kontrasten nästan förbryllande. I Malmö, Sveriges OS-representant Oskar “Oski” Rozenberg Hallbergs hemstad och Nordens definitiva skatestad, förs en skateboardpolitik som närmast blivit ett internationellt föredöme för hur kulturen kan (och borde) främjas.
Där finns inte bara kommunala skejtparker som ikoniska Stapelbäddsparken, men Malmö stad arbetar också aktivt tillsammans med föreningar som Bryggeriet, en stor inomhuslokal som varje år lockar världsstjärnor genom den internationella tävlingen “Vert Attack”.
I Malmö är skateboarding inte bara en sport som tolereras, men faktist investeras i.
Finns det någonting som våra lokala skejtare brottas med mer än kommunens skate-stoppers så är det vädret. Minsta regnskur rostar kullagren, och bor man i Sveriges regnigaste stad blir inomhusparken en nödvändighet.
När vintern kommer flyttar ju fotbollsspelarna in i sina hallar, hockeyspelare in i sina rinkar, och till och med golfare har numera simulatorer. För deras sporter känns självklara i stadens infrastruktur.
Men skejtarna, som i dagsläget inte har någonstans att utöva sin fritidsaktivitet under de åtta månaderna då det inte är helt torrt, faller som vanligt mellan stolarna. Trots att skateboarding numera är en OS-gren, trots att skejtparken är en av de få platser där människor från alla stadens hörn möts, behandlas sporten fortfarande som någonting tillfälligt. Något som får existera så länge det inte tar för mycket plats, låter för mycket eller syns för tydligt.
Jag uppmanar kommunen att besöka Actionparken emellanåt. Och Malmö, för den delen. Ta en titt på de unga skejtarna, som svettas stora pölar över sina ryggtavlor, och hejar på varandra genom att slå brädorna i cementen. Om detta inte är en fritidsaktivitet som borde värnas, vet jag inte vad det är.
Och för guds skull, ge dem någonstans att vara under vintern!
Reporter:
Love Wickelgren Svensby